Igår såg jag Dating in the dark för första gången. Det var ganska roligt faktiskt!  Men jag kan säga att jag aaaaldrig hade kunnat ställa upp på något sådant.. Jag är nog alldeles för ytlig för att kunna göra det.

Tänk så viktigt utseendet är! för mig är det faktiskt jätteviktigt!! Fast många vill få det att verka som att det är insidan som räknas. Jo visst! insidan och personligheten räknas i längden, men det är fortfarande utseendet som kommer först! och sen kommer personligheten.
Även om många inte vill erkänna detta så tror jag att det är så!
Bara genom att kolla på folk kan man redan utesluta en heeeel del som man inte ens kan tänka sig att börja träffa pga deras utseende. Och sen av de som är "godkända" i utseendet som man hade kunnat tänka sig ha något med, väljer man sedan efter personligheten. Så visst är utseendet viktigt!!

Förstår inte dom i programmet som grovhånglar och sånt utan att ens veta hur den andra ser ut?!! Det hade jag aldrig kunnat göra! Det är ju en sak att träffas och lära känna varandra, men att hångla?!
Det handlar ju helle inte enbart om att personen kan vara allmänt ful, det är ju så mycket mer... t.ex: hår, fräknar, färger, blicken, ögonen, miner, hygien, klädstil osv... så usch nej, hade aldrig kunnat göra något med någon jag inte har sett! :P haha

Jag har väldigt svårt för religioner. Speciellt, sekter och liknande som är fanatiska!

Jag ogillar religioner i allmänhet för att Allt handlar om makt och pengar!  Kyrkan, Gud och Religion är största boven i världshistorien och är skyldig till mycket av världens elände.

• Man ska döda i Guds namn (i krig) 
• Två personer som älskar varandra kan inte vara tillsammans. osv osv.

Ska detta föreställa Kärlek? En kärleksfull Gud? Att makten är God?
Det går inte ihop!!! Det är största lögnen EVER! Kyrkan/religioner är alla tiders mästare av falska löften!

Jag ogillar religioner när det gäller individuellt, om man t.ex tänker på dom mer extrema religionerna.
Jag tycker att det mest är trångsynta människor som verkligen TROR på att dom är lyckligare än alla andra, vad dom kallar ”inre lycka med gud”.  Dom har ju aldrig upplevt något annat?! (iallfall dom som växer upp med föräldrar som är religiösa och tvingas in i det som små.) Man kan inte säga att man inte gillar en viss livsstil om man inte har testat den!

På tal om det så tycker jag att det är SJUKT att barn tvingas in i detta! Ibland läser man texter om folk som har växt upp i en religiös familj och hur det har påverkat dom , hur skadade som har blivit av det.  Dom växer upp med att ständigt höra att allt är fel och att gud ser ALLT dom gör. Stackars människor!!!! Även när dom släpper detta och känner sig ”befriade” så har dom ändå svårt att njuta av livet eftersom dom växer upp med dåligt samvete för saker som är helt normala, som t.ex att ha sex. Dom har ingen egen vilja eftersom allt alltid har varit påtvingade tankar (hjärntvättade!).

Någon uråldrig människa som har hittat på att det finns en osynlig gubbe uppe i himlen, som kollar på dig och allt du gör under hela ditt liv! Om du inte gör som han vill, så kommer du att straffas! I en plats med eld och tortyr där du kommer att hamna och lida förevigt och tänka på allt ”ont” du har gjort och ha tid att ångra dig!
Men gud är snäll! Och Han älskar dig massor! :)

What?! BULLSHIT! Om gud är kärlek. Hade han inte straffat för att inte välja honom?!

VAD FAN är detta för skit att lära ett barn???? Hur kan dom förstöra människors liv på detta sättet? Tror dom; föräldrarna/prästerna/ eller- vad-det-nu-är att barnen går med på detta av egen fri vilja? För att dom TROR på gud??
Dom gör det av rädsla och ångest!! Sen är det försent att ta sig ur när dom blir äldre. För då är dom redan udda människor utan ett socialt nätverk. Många av dom här sekterna hotar också med ”Utfrysning”, att dom aldrig mer kommer att prata med personen i fråga om denne lämnar dom, hur lätt är det då när hela deras liv bygger på det?? och de enda människor de känner är de som är med?? (Eftersom dom inte får umgås med folk som inte har samma tro.) Allt utanför deras gemenskap kallas för satans organisation i vissa sekter. (hur sjukt är inte det? Skulle man vara ond bara för att man inte är religiös?)

Om man tänker efter så är det mest gamlingar och utstötta som inte passar in någon annanstans som väljer religion för att känna en viss trygghet, och hopp!
Det finns ju miljoner olika religioner, och det sjuka är att var och en av dom här tror verkligen att just deras är den SANNA religionen. (när sannolikheten för det är en på miljonen)

Jag var väldigt intresserad av detta ett tag och försökte verkligen förstå hur dom tänkte, så jag  ifrågesatte dom, men då kunde dom inte svara på mina frågor, så det gillade dom minsann inte. Dom vill alltså att man ska lyssna, nicka och le :) inte ifrågesätta någonting.
Vad fan tror dom att man är??!?!?! Någon jävla docka dom kan styra som dom vill?


Religion tar åt sig miljarder kronor och folk som tror att det är ”sanningen”. Sjukt att det fortfarande finns kvar och att det inte har dött ut än. Är människor fortfarande så outbildade och korkade?

Här kommer ett långt jävla inlägg :)



- Det är jättevanligt med operationer nuförtiden, (visste ni att det är lika vanligt som att köpa korv?)


Ändå finns det miljontals moralkärringar som är emot detta. Om man vill ändra någonting på sin kropp och har möjlighet till det så varför inte?

Många som argumenterar mot plastikoperationer säger att man måste lära sig älska sig själv osv...

För det första,  många väljer att operera sig för att dom har dåligt självförtroende, och ibland är detta enda utvägen för att dom ska kunna må bra. Och då är det jättebra att de har det alternativet.

För det andra,  Man kan väl göra både och? Det BEHÖVER absolut inte vara tecken på dålig självkänsla. Vad säger att man mår dåligt eller inte älskar sig själv bara för att man gör en operation?
- Alla som har dåligt självförtroende vill inte operera sig, och vad säger att man är nöjd för att man inte opererar sig? och vise varse, - Alla som opererar sig har inte dåligt självförtroende.  Det kan helt enkelt vara att man tycker något kan bli bättre? Man kanske helt enkelt vill ha en Uppgradering av sig själv, precis som man uppgraderar allting annat?! Jag menar… lägger man ut så mycket pengar för att uppgradera sig till en ny mobil, dator, bil, hus, ja allt i stort sett… varför inte göra samma sak för sin kropp som är det viktigaste vi har?
Man lever trots allt bara ett liv (som inte är så långt för den delen) så varför ska man inte få göra vad man vill och se ut som man vill? Är det då något som behövs ändras för att uppnå det så får man göra det.


Jag tycker att de som klagar och säger att utseendet inte är så viktigt har dubbelmoral, för att det är precis vad det är om dom blir så upprörda över andras utseende. Om det inte är så viktigt, varför BRYR dom sig så mycket?? Det säger mer om dom själva än om de som de pratar om. Det visar att det är dom som mår dåligt och har dåligt självförtroende som måste hacka på andra.
Dessutom tror jag att många av dom som klagar säkert hade ändrat på vissa saker själva om dom hade kunnat.  Många är nog emot det just för att dom själva aldrig hade vågat, inte har råd, har fördomar, är rädda osv. (Absolut inte alla, men många!) För jag tror absolut inte på att dom är 100 % nöjda med sin kropp, finns alltid något som man inte är nöjd med. Sen självklart väljer inte alla att gå så långt som att göra ett ingrepp, många accepterar sina fel och sen  finns det också många som helt enkelt inte bryr sig om sånt eller lär sig att leva med det. Men de som väljer att operera sig ska kunna göra det utan att folk ska ha åsikter!


Dessutom tycker jag att då borde samma gälla med vilken förändring som helst som man gör, som t.ex: smink, tatueringar, tandställningar, nagelbyggning, färga håret osv. Har man någon moral borde man i så fall vara mot allt detta också. JAG VET att det är mycket större ingrepp, men tanken är samma!! Man förbättrar något med sitt utseende. Det är en principfråga.
Och även om det är större ingrepp så är det upp till varje person att avgöra, Var går gränsen liksom? Jag vet vissa som t.ex. aldrig i livet hade kunnat färga håret eller bygga naglarna, som för andra kan vara en vardagsgrej, men som i sin tur aldrig skulle kunna t.ex. tatuera sig, vilket andra gör men aldrig skulle kunna operera sig, och dom som opererar sig skulle kanske aldrig tänka sig att tatuera sig. Osv osv... det går i en cirkel. Alla tycker olika alla har olika gränser!!!



Det roliga är att oftast när jag hör argumenter mot detta så tycker jag de låter helt ovettiga på gränsen till korkade!
• Många säger t.ex. att dom i så fall tänker göra det när dom är äldre, och det verkligen behövs. Men vad rättfärdigar det ena och inte det andra? Är man emot det så är man mot det! Det är väl lika ”farligt” senare i livet? Och vem fan vet om man ens lever då?

• Jag hör också många predika om hur dyrt, onödigt och farligt det är. Men?! Det finns mycket som är farligt, detta är en risk som mycket annat. Kan tillexempel inte ta deras argument på allvar när dom själva tillexempel röker?! Det är också farligt (dödligt), det är också dyrt, det är också ”onödigt”, osv.

Förstår verkligen inte riktigt hur folk orkar lägga sina betydelselösa åsikter på andra, Lägg hellre ner den energin på er själva istället för att klaga över folk som väljer att se bra ut. (folk som klagar och är sura och bittra = fula)   ;)

Självklart tycker jag inte det ska gå till överdrift! Jag tycker inte heller det är OK att proppa in det i ungdomars huvud som media gör, så att ungdomar växer upp med dåligt självförtroende pga. detta och tror det är en vardagsgrej att operera sig. Man ska självklart vara uppmärksam på alla risker som finns!

Jag tycker absolut alla ska få ha sin egen åsikt om detta, och väljer man att inte göra sånt eller tycka det är fel så är det upp till var och en! Man får tycka/göra som man vill. (alla bestämmer över sin egen kropp) Men att klaga på de som väljer att göra något eller ha åsikter om det tycker jag är helt fel. Alla kan sköta sitt eget. Låter inte mer än rätt va?! :)

You fucking Pinocchio!!

Nu börjar det närma sig. Jag har aldrig haft några seriösa nyårslöften egentligen... Har gjort det mest som en kul grej, men detta året känner jag att det behövs.

Detta året har varit det värsta året i hela mitt liv inom många områden.  Det började redan förra året, då hoppades jag att allt skulle vända vid årskiftet (önsketanke!) Men det har fortsatt hela detta året också.
Till det nya året hoppas jag verkligen att det blir ändring på detta, det måste det bli! Orkar inte mer i den onda cirlkeln.  
Jag vet att själva nyår i sig inte medför någonting, det är egentligen en helt vanlig dag som vilken annan som helst. Det är bara en kalender som säger att det är ett nytt år som börjar just den dagen. Men det är något psykiskt. På något sätt vill man alltid ha förändringar inför det nya året. Man sätter upp mål och skaffar motivationen till att fullfölja dom.

Jag har aldrig varit så svag och skör som detta året. Jag har inte haft motivation till någonting, tappat krafterna och inte funnit lycka i någonting jag gör. Vilket känns väldigt konstigt för mig i och med att jag alltid varit en mycket glad person i mig själv, som älskar utmaningar, fester, LIVET! Tyvärr har jag förvandlats till något helt annat. Något grått, trist, trött och totalt omotiverad. Sjukt deprimerande!

Det är mycket som har hänt...  Att sammanfatta allt räcker knappt svenska akademins ordlista!
Folk som sårat mig (gång på gång), lögner, svek, för många dåliga nyheter, dödsfall, mardrömmar, för mycket folk omkring mig som sprider negativ energi, folk som man trott har varit vänner som bara utnytjar en efter deras eget bästa. (Som bara hör av sig när det passar dom, när dom vill festa, när dom behöver något, när dom mår dåligt men aldrig annars!) Men nu har jag insett vilka det är och försöker ta bort allt sådant från mitt liv.  Det finns för mycket fint i livet och mycket bättre saker att lägga sin tid på än att fastna i ett djupt hål och bara sitta kvar.
Det jag vill är att bli mig själv igen. Och nu samlar jag krafter till att ta tag i det och få en ändring på detta.



Mina Nyårslöften:


• Min första blir att börja om på nytt, bli som jag egentligen är och må bra!

• Inte bli sårad mer, Förlåter inga fler lögner!

• Jag ska lägga skit bakom mig som inte längre är viktigt. Jag lämnar vänner ifrån mig som får mig att må dåligt.

• Försöka träffa/uppskatt dom personer som verkligen betyder något oftare!

• Hitta vad jag vill börja plugga

• Lyssna mer på glad musik

• Träna mer :) (alltid på listan.. lika usel på att hålla det varje gång) haha..

• Resa!

• Hemligt

• Att fullfölja mina mål :)




Livets mening = Att vara lycklig, fri, utvecklas, skratta, känna, kärlek!

Väntar på att ödet ska bli till min fördel.

Det är så mycket snack om size-0 och smal-ideal när man kollar runt på olika bloggar och debattartiklar. Jag undrar hur man kan hålla samma samtalsämne aktuell så länge utan att folk tröttnar. Jag har i alla fall läst så mycket om det så nu vill jag ge min egen åsikt.


Folk förstår inte att det är lika svårt för en smal människa att gå upp i vikt som för en tjock människa att gå ner i vikt, om inte svårare! Är man smal och har bra ämnesomsättning så är det inte så jävla lätt att gå upp i vikt! (Om man inte vill äta chips, godis och fett varje dag förståss, men det hade ju bara blivit massa fett och det är inte nyttigt alls för kroppen) Hellre vara smal och frisk i så fall.  (orkar inte höra att det är jobbigt för större människor, att dom inte kan gå ner osv. För många är det ren LAThet! Hade de ätit rätt och tränat ordentligt kan dom också gå ner i vikt).

Jag har själv aldrig haft problem inom detta området då jag alltid har varit smal. Inte jättesmal men lagom.
Jag har aldrig behövt tänka på vad jag äter eller inte får äta. Jag har alltid ätit vad jag vill och känner för, och hur mycket jag vill. så det är inget man styr över. Har aldrig ägt en våg ens. Jag är naturligt smal.
Alla människor är olika, Vissa är naturligt smala, andra inte. Thats it!  Ändå får alltid smala tjejer höra saker som att dom inte är någon bra förebild osv.

Modevisningar och modellbilder upprör och det kommer alltid upp en massa kritik och kommentarer om hur ”för smala” modellerna är, hur fel och hur omoraliskt det är att plåta smala modeller och att man borde ha "normala kvinnor” till de olika kampanjerna.
Många av de modellerna kanske äter onyttigare än vad andra gör men de har en bra ämnesomsättning. Det finns faktiskt folk som ÄR smala och inte går en massa dieter för att se ut så! Alla är inte offer för en "ond självsvält och medias påtryck". Folk kan vara smala av naturen!
Och om man ska snacka om hur ohälsosamma dom är så är det inte heller särskilt hälsosamt att vara överviktig. Det är minst lika farligt och det för med sig hjärtsjukdommar m.m.

Jag har själv fått höra en massa kommentarer om att man borde gå upp i vikt lite, att man ligger under i BMI, att man är så tunn, att man är nära på att vara sjukligt smal, att man blir smalare och smalare… Har fått höra detta under tiden jag växte upp av både vuxna och kompisar som själva varit lite större än mig. Jag stör mig så jävla mycket på folk som säger sånt!!! Hur skulle det låta om jag svarat tillbaka: ”Ja, och du blir bara tjockare och tjockare för varje dag som går” Då skulle det direkt bli fel. Vad är skillnaden egentligen?
Folk tar sig den friheten att säga sånt till smala människor, många kan ge riktigt spydiga kommentarer  till tjejer som är smala precis som att det inte skulle såra. (Jag har aldrig blivit sårad eller ledsen av detta då jag har trivts med att vara smal och endast ser det som en fördel) men vissa lider ju faktiskt av det! Medan när en större människa eller ”naturliga” kvinnor är modeller så hyllas dom till skyarna…. VEM bestämmer vad som är naturligt??? För vissa är det naturligt att vara jättesmal!!

Hur kan det vara Ok att en smal människa är äcklig men att en fet människa är naturlig? Vad rättfärdigar det ena men inte det andra? Det har alltid varit mer accepterat att klanka ner på smala än tjocka. Så fort man säger något mot någon tjock så är det mobbning.(?)


Självklart tycker jag också det är sjukt att endast ha så tunna tjejer som ideal, det borde kanske vara lite mer blandat. Jag förstår att det skapar problem för många som redan som små kanske börjar tänka på bantning i tidig ålder och i och med detta medför sjukdomar som anorexi, bulimi, osv.

Och sedan har man hört så mycket också om vilka krav vissa modeller har och hur osunt liv dom lever, vissa har t.o.m dött av det. Många modellagenturer i Spanien t.ex kräver att dom ska vara näst intill bara skelett. Och självklart tycker jag inte heller det är OK, Så visst är jag också emot det till viss del. Men detta gäller inte alla som är smala!

Och ibland blir jag förvånad när man kollar på t.e.x Gina, vilka små kläder dom har. Samma när det gäller BH:ar. Kollar man på underkläderna på Gina eller H&M är dom flesta BH:arna gjorda till små bröst? Kanske upp till storlek C, nu menar jag dom fina BH:arna! (sen finns det ju tant-Bh också i större storlekar.) Men det är precis som allt är format till en sorts kropp. Om man kollar Sveriges befolkning tror jag inte ens hälften passar in i den smala mallen. Så visst håller jag med om att det går till överdrift.

Hatar killar som behandlar tjejer orättvist! Som gör mycket själva, men så fort tjejen gör det så är det fel.
Finns flera exempel på detta. Ett klassiskt och uttjatat exempel är att ju fler killar har sex med, mer "värda/coolare" är dom, medan om en tjej gör samma sak sjunker hennes värde istället.

Jag tycker det redan är tillräckligt orättvisst mellan könen..  Det är SÅ mycket tjejen får göra/stå ut med. Man har liksom inget val heller! Det är inte precis så att man kan be sin kille föda barnet... 

Några exempel:

• Tjejer får komma ihåg att ta P-piller, varenda jävla dag!!! Inte nog med det får man betala för dom också! (När det egentligen är något till bådas förtjänst)
• Tjejen är den som blir gravid och ska bära ett foster i 9 månader, och på köpet gå upp i vikt  (vissa, inte alla)
• Tjejen får FÖDA barnet (smärta!)
• Tjejen får amma och få brösten förstörda
• Tjejen får ha mens, inte nån gång, utan VARJE JÄVLA MÅNAD!!! under hur många år som helst!!
• Tjejen får ständigt stå ut med trycket från media som visar oss snygga tjejer överallt.
• Tjejen ska raka benen m.m annars är man lesbisk eller feminist??
• Man ska sminka sig....
osv. finns hur mycket som helst!

Trots allt detta tjejen och tjejens kropp ska stå ut med och gå igenom har tjejer mycket högre krav på hur man ska se ut än vad killar har.

Jag klagar inte så, det är säkert en underbar känsla att bära sitt barn i magen och föda den och mata den och allt vad det nu gäller... MEN jag hade inte klagat om det var liiiiite mer jämnt fördelat mellan könen.
Om det finns en gud så är han säkert man, därför han skapat oss så orättvist... usch vad jag är arg på honom i så fall!! Gillar inte honom alls!!!!


Nu menar inte jag att detta är killarnas fel, det kan ju inte dom hjälpa. Men "Machist" är iallafall killar som inte förstår detta, och gör ännu mer saker för att göra det orättvist. Många killar tror sig ha rätten över sin tjej. Jag blir förbannad på sånt! Hatar killar som beter sig så och blir så himla arg när jag ser sådana beteenden i stan, i olika kulturer, religioner osv.
Det är ett ord jag har kommit på, vet inte var jag har fått det ifrån? Har kanske läst det nånstans, eller så finns det på riktigt. J säger iallafall att det inte finns ett sånt ord och skrattar åt mig varje gång jag säger det. Men jag tycker det är fel att det inte finns ett ord för denna sorts beteenden av vissa män, därför säger jag så för att sammanfatta en kille som tycker/tänker så.



Kom att tänka på detta igårkväll när jag efter att ha bäddat ner mig så skönt i sängen kommer på att jag glömt och ta min P-pilla och bad J hämta den och han inte ville!!! Då kom alla tankarna upp... Hahaha...

Ohh, caught in a bad romance
 
 



















I want your ugly
I want your disease
I want your everything
As long as it's free
I want your love
Love, Love, Love
I want your love

 

I want your drama
The touch of your hand
I want your leather studded
Kiss in the sand
I want your love
Love, Love, Love
I want your love


You know that I want you
And you know that I need you
I want a bad, bad romance
 


I want your loving
I want your revenge
You and me could write a bad romance
I want your loving
All your lovers revenge
You and me could write a bad romance
 

I want your horror
I want your design
Cause you're a criminal
As long as you're mine
I want your love
Love, Love, Love
I want your love


I want your psycho
Your vertigo stick
Want you in my rear window
Baby it's sick
I want your love
Love, Love, Love
I want your love


You know that I want you
And you know that I need you (Cause I'm a free bitch, baby)
I want a bad, bad romance


J'veux ton amour, et je veux ta revanche
J'veux ton amour, I don't wanna be friends
 


Rah rah, ah ah ahh
Rah muh, Rah muh muh
GaGa, ohh lala
Want your bad romance! 
 
 
 
 

1, 2, 3
Not only you and me
Got one eighty degrees
And I'm caught in between


Three is a charm
Two is not the same
I don't see the harm
So are you game?

Ni vet hur det känns när man liksom har kört fast i livet? Så känner jag nu!
Varje dag är samma sak hela tiden. Det driver mig till vansinne. Jag vill ha stress, långa dagar och känna att jag utvecklas!

En gång i tiden hade jag så mycket för mig, (haha, låter som jag är 100 år, men för en tid sedan iallafall) och det är det jag vill, ha mycket att göra! Nu när jag inte gör så mycket så har jag tid över för att sitta och filosofera och och tänka en massa och det är inte hälsosamt för mig, för jag blir bara så jäkla deprimerad!

Förr gjorde jag en massa: Jag pluggade, ganska mycket tid som gick åt det eftersom jag strävade efter höga betyg, jag tränade minst tre gånger i veckan, pluggade till körkortet, plåtades för olika småsaker lite då och då, jobbade extra på kvällar/helger, jag gjorde något speciellt varje fredag ( bio, restaurang, café, bowling etc), festade varje lördag, Jag hade en stor skara vänner… från skolan, barndomsvänner, malmö-vänner och andra lite runt om i landet… försökte umgås med olika vänner minst tre gånger i veckan, umgicks med pojkvän minst tre dagar i veckan, försökte umgås lite med familjen, Jag  reste runt mycket, både här i Sverige/Danmark OCH planerad en stor resa varje år.
Vet inte ens hur jag fick ihop det och hur jag fick tiden att räcka. Men det är JAG. Stress och många bollar i luften. Jag gick ut vid halv 8 på morgonen när jag skulle till skolan och kom hem vid 11 då det var dags att lägga sig för nya äventyr dagen efter. Jag hade ett LIV!

Jag är så fruktansvärt trött på mitt liv för tillfället. Trött på mitt jobb, enformigt och tråkigt.  Jag behöver utvecklas hela tiden, lära mig något nytt. Klarar inte av att bara finnas och att allt bara flyter på, att allt jag gör går på automatik. Jag måste utvecklas som person! Jag är SÅ trött på det att jag ibland när jag sitter i receptionen bara vill ta telefonen och slänga den hårt på någon i huvudet!!! eller skrika något riktigt elakt till dom som ringer och bara slänga på luren. Jag orkar inte mer!!!

Det är så stor skillnad på hur jag lever nu mot hur jag var då. Man bodde hemma, hade inga ansvar, och gjorde så mycket som jag nämnde ovan. Nu lever man ett samboliv som bara är: jobb, hem, diska, sova, jobb, hem, laga mat, sova, jobb, hem, tvätta, sova… osv.. plus lite annat då och då. (Ok, nu överdriver jag, lite kul har jag faktiskt) Men det räcker inte för mig, det känns så enformigt.

Alla val i livet är svåra, jag valde väl detta av en anledning. Och visst, jag har ett stabilt liv- Jag har pengar, jag har en fin lägenhet, jag har en massa saker, jag har allt jag vill ha! Materiellt sett!
Men gör jag fel? Borde jag flytta härifrån? Långt härifrån… Borde jag byta jobb? Borde jag börja plugga och i så fall vad? Eller borde jag bara resa runt och se var ödet tar mig?
Allt går så segt det är som en ont cirkel just nu!
Jag pallar inte detta länge till, jag vill så mycket mer men istället står jag bara kvar. Jag vet liksom inte var jag ska börja.

Jag känner mig vilsen!

Sitter och tänker lite på hur människor fungerar (speciellt tjejer).

Det är konstigt att alla är så jävla bra på att döma andra. Alltid hacka på andras utseende eller val i livet. När det gäller att hjälpa till eller försvara en vän så är folk dock inte lika bra. Men på att snacka skit, då finns det hur mycket som helst att säga. Snacka om andra och tror sig veta allt bättre än alla andra, till och med bättre än personen som problemet gäller, det är märkligt!

Jag är så trött på detta!! Jag har upplevt det så mycket den senaste tiden. Jag har märkt det på folk jag umgås med, på jobb, bland vänner, på fester osv. Hur orkar folk? Det står en grupp och pratar skit om någon, man hör en massa med dumma kommentarer, så fort personen i fråga kommer fram så fjäskar alla som faan!! Sen går någon annan ifrån, då börjar alla prata skit om den.
Visst, skvaller kommer alltid finnas, och visst är det kul med lite gossip-talk, Men nu menar jag mer när man säger saker som sårar andra.
Jag är väldigt ärlig som person, därför kan inte jag förstå detta falska beteendet, om jag inte gillar någon, eller pratar illa om någon så visar jag det tydligt! Varför låtsas tycka om någon och sen snacka skit?? Och om jag påpekar andras fel, så har jag oftast sagt det till personen det gäller rakt i ansiktet från början. Alla gör misstag, men folk som lever på detta sättet?
Att sådana här personer inte förstår att sen när du själv går ifrån så pratar dom skit om dig! Man kan inte ens lita på de närmaste. (Detta gäller såklart inte alla, bara från de personer som brukar snacka skit till dig om andra. Tänk på det!)

Samma när folk har problem. Förstår inte människors glädje i andras mottgångar?! Visst, alla kan vara lite elaka ibland. Men inte mot sina egna vänner? Nu för tiden känns det som att om det händer något, så ska alla sprida det snabbare än ljusets hastighet istället för att försöka hjälpa till och lösa problemet, det är liksom roligare att sprida det.

Om man tänker på ett vanligt samtal mellan vänner: Har ni tänkt på att varje gång man pratar om andra, så är 90% av det man nämner skitsnack? det är inte alls lika ofta man hör positiva saker om andra, Om hur snygg en annan tjej är, om hur glad man är för att det går bra för någon annan, om hur duktig någon vän är som har lyckats så bra… nej, utan det är mest negativa saker! När vissa börjar plugga, hör man direkt andra som säger saker i stil med: ”men det kommer hon aaaldrig klara, det är för svårt för henne, hon hoppar säkert av snart” eller ”vad tråkigt ämne hon ska plugga” istället för att gratulera sin vän och vara glad för hennes skull. (vill bara påpeka att det oftast är dom som inte börjat plugga än som ger ifrån sig dom här kommentarerna) Undrar varför? Kan det ha med den svenska avundsjukan att göra?!

Folk hatar att andra kan ha det bättre än dom själva. De kan inte glädjas åt andras framgångar, tvärtom ska alla hacka och försöka hitta nackdelar. Personligen tror jag att det mest handlar om att dom själva är bittra och inte speciellt nöjda med sitt liv. De blir rädda på något sätt så de mår bättre av att prata illa om andra och ständigt försöka trycker ner folk och få dom att “krympa”. Men det de inte fattar är att personen fortsätter lyckas, och man trycker endast ner dom i sina egna ögon (och kanske möjligtvis de kompisar som lyssnar och tror på allt.) Men hur mycket kan det vara värt? Jag bryr mig inte om någon sådan människa ser ner på mig eller trycker ner mig i sina egna tankar, det är deras energi som går åt sånt, dom som jämför sig och dom som mår dåligt med sig själva. Så det är inte precis något att känna sig nedtryckt för, tvärtom.