Ni vet hur det känns när man liksom har kört fast i livet? Så känner jag nu!
Varje dag är samma sak hela tiden. Det driver mig till vansinne. Jag vill ha stress, långa dagar och känna att jag utvecklas!

En gång i tiden hade jag så mycket för mig, (haha, låter som jag är 100 år, men för en tid sedan iallafall) och det är det jag vill, ha mycket att göra! Nu när jag inte gör så mycket så har jag tid över för att sitta och filosofera och och tänka en massa och det är inte hälsosamt för mig, för jag blir bara så jäkla deprimerad!

Förr gjorde jag en massa: Jag pluggade, ganska mycket tid som gick åt det eftersom jag strävade efter höga betyg, jag tränade minst tre gånger i veckan, pluggade till körkortet, plåtades för olika småsaker lite då och då, jobbade extra på kvällar/helger, jag gjorde något speciellt varje fredag ( bio, restaurang, café, bowling etc), festade varje lördag, Jag hade en stor skara vänner… från skolan, barndomsvänner, malmö-vänner och andra lite runt om i landet… försökte umgås med olika vänner minst tre gånger i veckan, umgicks med pojkvän minst tre dagar i veckan, försökte umgås lite med familjen, Jag  reste runt mycket, både här i Sverige/Danmark OCH planerad en stor resa varje år.
Vet inte ens hur jag fick ihop det och hur jag fick tiden att räcka. Men det är JAG. Stress och många bollar i luften. Jag gick ut vid halv 8 på morgonen när jag skulle till skolan och kom hem vid 11 då det var dags att lägga sig för nya äventyr dagen efter. Jag hade ett LIV!

Jag är så fruktansvärt trött på mitt liv för tillfället. Trött på mitt jobb, enformigt och tråkigt.  Jag behöver utvecklas hela tiden, lära mig något nytt. Klarar inte av att bara finnas och att allt bara flyter på, att allt jag gör går på automatik. Jag måste utvecklas som person! Jag är SÅ trött på det att jag ibland när jag sitter i receptionen bara vill ta telefonen och slänga den hårt på någon i huvudet!!! eller skrika något riktigt elakt till dom som ringer och bara slänga på luren. Jag orkar inte mer!!!

Det är så stor skillnad på hur jag lever nu mot hur jag var då. Man bodde hemma, hade inga ansvar, och gjorde så mycket som jag nämnde ovan. Nu lever man ett samboliv som bara är: jobb, hem, diska, sova, jobb, hem, laga mat, sova, jobb, hem, tvätta, sova… osv.. plus lite annat då och då. (Ok, nu överdriver jag, lite kul har jag faktiskt) Men det räcker inte för mig, det känns så enformigt.

Alla val i livet är svåra, jag valde väl detta av en anledning. Och visst, jag har ett stabilt liv- Jag har pengar, jag har en fin lägenhet, jag har en massa saker, jag har allt jag vill ha! Materiellt sett!
Men gör jag fel? Borde jag flytta härifrån? Långt härifrån… Borde jag byta jobb? Borde jag börja plugga och i så fall vad? Eller borde jag bara resa runt och se var ödet tar mig?
Allt går så segt det är som en ont cirkel just nu!
Jag pallar inte detta länge till, jag vill så mycket mer men istället står jag bara kvar. Jag vet liksom inte var jag ska börja.

Jag känner mig vilsen!