Igår träffade jag Sophia en stund. Vi åt min favoritmat: sushi, love it! :) och kollade på filmen "I taket lyser stjärnorna" . Tjejerna i filmen var så söta! Jag älskar svenska filmer, speciellt tonårsfilmer á la "Fucking Åmål". Den var i alla fall bra fast sorglig, både jag och Sophia fick tårar i ögonen.  :(

Man blir så ledsen över att inte alla barn och ungdomar kan få en normal uppväxt.  Tänk så många som lider igenom hela sin uppväxt och får mogna och ta ansvar mycket tidigare än andra barn. Av en massa olika anledningar som barnen inte kan hjälpa eller förändra. Det kan vara att dom har föräldrar som är sjuka, eller alkoholister, föräldrar som inte bryr sig eller är okunniga (som inte kan hjälpa till med läxor osv) eller föräldrar som misshandlar barnen (eller varandra).
Det värsta av allt är att när man går i skolan, så har man egentligen ingen aning om vad som pågår i varje elevs hem.
I skolan ser dom ut som vilka ungdomar som helst, man har absolut ingen aning om vad dom kanske går igenom hemma varje dag. Och oftast är det sådana här barn/ungdomar som blir utsatta för mobbning, dom som minst behöver det.  Jag tycker det är hemskt! Dom lever redan ett helvete så får dom ännu mer skit.
Jag tycker att alla lärarna borde gå speciella kurser för att lära sig om vilka som behöver extra stöd och hjälp genom skolgången för att förbättra detta. Annars är det lätt att det blir en ond cirkel... eftersom dom har problem så börjar det gå dåligt i skolan och det blir lätt att hamna i fel spår, därför behövs extra stöd från skolan för de som inte kan få det hemma.

För att se det positiva i det hela så tror jag att det i slutändan är dom här personerna som är dom starkaste egentligen, dom lär sig så mycket av allt dom gått igenom och förmodligen kommer dom aldrig att utsätta sina barn för samma sak. (Nu syftar jag inte på flickan i filmen, för där kunde mamman inte hjälpa det, jag menar ungdomar rent allmänt, för det är många som har det så)

När jag ändå är inne på ämnet kan jag rekommendera boken: "Pojken som kallades DET" av Dave Pelzer som skriver om sitt eget liv, hur han blev misshandlad under hela sin barndom. 

Usch vad djupt inlägg..men värt att tänka på.  kommer något gladare inlägg ikväll :)